Käraste mommo. Älskade
lilla momi. Den 22 maj somnade du stilla in på sjukhuset. 92 hela år
gammal. Du bodde hemma ända tills den där sista resan till
sjukhuset. Det är jag så glad över. Det var så du ville ha det.
Att få ha dina vackra saker omkring dig. Med naturen nära. Omringad
av skog och höga träd. Till sjukhuset gick du iklädd dina bästa
kläder och pumps. Finaste momi. Idag lades din urna ner på ortodoxa
gravgården och jag önskar jag kunde ha varit med idag. För att få
komma ihåg dig, tillsammans med dem som älskade dig mest. Tack för
allt som du gav mig. Din värme, din visdom, din positiva hållning,
din livsglädje, din styrka och din nyfikenhet. Tack för att du
alltid fanns där för mig, för oss. Tack för att du trodde på mig
och lärde mig att allt är möjligt. Tack för att du älskade mig.
Tänker på dig alla dagar. Tänker på dig då det susar i
trädtopparna och träden viskar till mig. När vinden bär med sig
sånger om dig. När jag hör vågorna klucka mot stranden och
svalorna flyger lågt. Du vet hur mycket du betydde för mig. Jag vet
att du finns här hos mig. Du finns för alltid i mitt hjärta.
Älskar dig och saknar dig
så momi.
This is a letter to my dear Grandmother (mormor/ mommo/ momi) who left us on May 22nd this year. Her urn was let down today at the Orthodox graveyard in Helsinki and I wish I could have been there. She got to be 92 years old and was until the end full of life. An extra ordinary woman, a wise and warm woman, who above all else taught me to be positive, that everything is possible, to be curious, loving and who always believed in me. A woman that meant so much to me. Thank you for all you gave me, momi. I will always carry you in my heart.
Love you and miss you so much.
